Du vet den där känslan? När du känner att du är riktigt bra på något. När du känner det i hela kroppen. Och det spelar egentligen ingen roll vad folk tycker eller säger för du vet. Du vet att du är bra, trots alla åsikter, elaka kommentarer och hånflin. Jag brukade känna det när jag skrev,att jag kunde beröra människor, att det jag skrev betydde något för nån. Om det så var en enda person där ute som berördes så var det bra nog. För jag tyckte att jag kunde och på något sätt räckte det för mig. Och nu har den känslan försvunnit, jag tappade den någonstans på vägen. Den försvann tillsammans med massa annat skit, kastades ner på marken och trampades på. Där min talang blandades med smutsig asfalt, gamla fimpar och andras borttappade känslor. Och jag saknar den, känslan av att kunna skriva något som betyder. Att få ner känslor som kan få människor att tänka efter, bli hjälpta och se en liten del av mig, samtidigt som de känner att jag rivit ut en del av deras hjärta och satt deras känslor på mitt papper. För det är borta, jag känner själv att det jag skriver idag inte har någon betydelse och därför funderar jag skarpt på att sluta göra det. Iallafall här, för folk att kunna läsa. Det är för viktigt för mig. Så kan jag inte vara bra på det så vill jag åtminstone inte förstöra det. Kanske jag tappat det helt? Kanske kommer jag aldrig få tillbaka det och då vill jag lämna det nu, innan jag trasar sönder de ord som brukade beskriva varje millimeter av mig. De ord som gjorde ont, som skar som laser men som ändå helade, som såg till att jag orkade lappa ihop mig och gå vidare. Jag vill inte att något så viktigt ska förstöras, för jag brukade vara bra på det och med den vetskapen är det okej. Inte bra, inte toppen, men det är okej. /mp