Jag ser på honom, men kollar förbi. Undviker att placera min blick på hans kropp, i hans ögon. Han som jag älskar så djupt, han som förgör mig. Honom som jag gav mitt liv. Jag vet att man inte får säga så. Orden han kastar ut, som skär lätt genom hjärtats mjuka, finner inget motstånd. De sprids i sovrummet, splittras för ett ögonblick. Orden äcklar mig för att jag inte förstår någonting. Jag faller. Och han tar inte emot mig. " Jag älskar dig inte längre ". Det går inte att säga så. Jag ser mot honom, han ligger på rygg på vänster sida, ovanpå täcket i vår säng. Han har en arm under huvudet. Han ser inte på mig när han klyver mitt liv itu. Hans kropp är densamma, den jag känner varje del av. Hans ben, hans mage som jag vilat mitt huvud på i en evighet. Hans händer som utforskat min kropp, fingrar som dragit utefter min rygg. Händer som kupat mina bröst. Hans armar som hållit mig hårt, som hållit mig ömt. " Älsklig det är okej, jag förstår ". Det går att ordna, jag kan kämpa. Han vänder sig mot mig, hans gröna ögon är fortfarande någon annanstans. Långt borta där han säger att kärlek som klistrat ihop oss till en helhet inte räcker till. Jag lägger försiktigt en bro över ravinen. " Jag kan ändra mig "...